hujedamig

hej alla från jobbkoman. jag har inte skrivit på läääääänge för att jag har jobbat som ett as. jag är tillfället hos annika larsson, som är videokonstnär. vi håller på att spela in två filmer och det har varit hektiskt. veckan ut nu kommer att vara galen. men det är intressant att se hur annika jobbar. även om det handlar om video och rörliga bilder så skiljer det sig inte mycket från fotografi. jag menar, i slutändan handlar det om att varje bildruta ska bli bra. annika jobbar också väldigt mycket med enskilda bilder, varje bildruta passar ju faktiskt utmärkt som en stillbild. iaf, igår hade jag lite ledigt och jag tror jag behövde det mer än någonsin, jag höll på att bli galen. om man jobbar hela tiden och inte har tid för sig själv så blir man galen. men nu har jag kommit in i arbetsrytmen och vet hur jag ska reagera mot annikas ibland konstiga påhitt.

just det, ni som inte vet det så har jag belönats med 5000 kr via lerums kommuns kulturstipendium. jag sökte det i samband med att jag skulle åka till berlin och för att jag ska kunna avsluta min utbildning på broby grafiska. så tack tack. nu har jag fått blodad tand och kommer definitivt att söka mer stipendium.

i fredags spelade vi in en video där en kille skulle bli full. det låter kanske lite rubbat att göra det men det är intressant hur vi människor beter oss när vi blir fulla. vi köpte en fågel som skulle spela guest star i filmen. jag fick spela in med en gammal vhs recorder, det var coolt. vi kollade på det i söndags och annika verkade nöjd med min insats-YES! iaf, tillbaka till fredagen. det hela slutade med att killen skadade sin hand så vi fick åka till sjukan. det var lite chockartat men det gjorde hela upplevelsen bara lite mer galen....i slutändan blev filmen bra och alla mår bra och det är ju det som räknas.

idag när man kom hem från jobbet möts man av ett femtiotal poliser som står runt rosenthaler platz och en massa svartklädda människor som jag tror demonstrerade mot att det inte byggs mer vänster lägenheter och att det inte satsas mer på vänster kulturprojekt här. det kändes helt surrealistiskt att komma upp från underjorden och mötas av den här synen. jag blev lite rädd, jag menar jag litar inte på poliser. och inte heller på dom som demonstrerade. men ingen av dom skulle ju ge sig på mig precis. men den där känslan som ligger i luften att när som helst kan något hända smittas av på en. jag kommer att sakna den här spänningen när jag flyttar härifrån. jag menar, vad kan hända i sunne? att en raggare tappar sin korv på torget och det blir världens uppståndelse???

nu orkar jag inte mer...auf wiedersehen! katarina